Rak som en pil

Parker Lewis »Rak som en pil« from Billy Rimgard on Vimeo.

Slutet
På lördag spelar jag och mitt band på V-dala Nation i Uppsala, tillsammans med det fina bandet Kommun. Det verkar som att det kan bli en väldigt fin kväll och dessutom ett utmärkt tillfälle att bojkotta Stockholm nu när nazistjävlarna återigen fått tillstånd att demonstrera i Salem. Som jag ser det så har ni i Stockholmsområdet två val: antingen sätter ni er på pendeln ut till Rönninge och ser till att den jävla boskapen håller sig i sin fålla, eller så sätter ni er på pendeln norrut och kollar på årets sista Parker Lewis-spelning.
Efter den här spelningen börjar det bli dags för Parker Lewis att ta en liten paus. Vi har pratat mycket om att försöka göra en all ages-spelning i Stockholm innan året är slut men efter att ha vänt på några spelningar och slängt runt några datum verkar det tyvärr inte som att vi har tid kvar. Round it up-lampan blinkar frenetiskt.

Annars: Håll koll på Enzos blogg. I sann tradition kommer en nyinspelad jullåt med Parker Lewis dyka upp där innan Luciahelgen är över. Enzo har dessutom precis fått en fantastiskt söt unge, med det minst lika fantastiska namnet Alessandro Emilio Stuart, så passa på att gratulera när ni ändå är där.
/Emil

Nyheter 17/10
Spelningar:
14/10 - Stockholm, Lilla hotellbaren
15/10 - Borlänge, Cafe Caoz
17/10 - Stockholm, Sagateatern på Lidingö
19/11 - Göteborg, Parken (OBS! Nytt datum)
Fler datum kommer snart.

Gäller inte dig ligger just nu på rotation på P3, hoppas att den fortsätter med det ett tag! Och apropå radio så kan man gå in och lyssna på en intervju och en akustisk (och jävligt nästäppt) version av Ingen så blå som vi gjorde hos Sveriges Radio Dalarna nu i veckan. Det börjar ungefär en kvart in i programmet. Lyssna här

Sofie Violett Pehrson, som gjorde omslaget till Ingen så blå/Overklighetens folk-singeln, har nu gjort färdigt verket som omslaget var en del av. Det är helt fantastiskt vackert. Titta här

Det går bra tills vidare att maila till parkerlewis@mail.com för att beställa ovan nämnda vinylsingel. 70:- inklusive frimärken.

Lite nya pressröster om Rak som en pil och spelningar på Press-sidan!

/Emil

The Promise
Jag har försökt att skriva en text om den här skivan så himla länge nu. Av de sakerna jag gjort med Parker Lewis är den helt säkert det jag gjort som verkligen står mig närmast. Jag försökte vara ärlig. Det borde vara enkelt att prata om men jag vet inte vart jag ska börja för att inte bli högtravande, för att inte få det att låta som att pretentionerna varit mycket högre än de egentligen var.
Jag har velat skriva en text om Rak som en pil för att jag har känt att jag vill förklara den, försvara den, ursäkta mig och samtidigt rama in den. Berätta om varför den blev som den blev. Om när jag blev av med jobbet och översatte Bruce Springsteens The Promise och gjorde Aldrig mer upp. Att jag på något sätt identifierade mig med alla de människor som blev av med jobbet samtidigt som mig. Alla de som inte svarar på ett avsked med att ta en öl, ringa pappa och sjunga Ebba Grön på fyllan. De som det faktiskt på riktigt betyder något för att bli av med jobbet.
Jag har velat skriva ett brandtal om hur jag tycker att musikindustrin behöver mer fördelningspolitik. Att det är orättvist att Per Gessle tjänar mer pengar än mig. Att musikindustrin är väldigt odemokratisk och äcklig och att fildelning är ett väldigt litet problem i ett väldigt stort spindelnät av problem och att artister använder sitt medieutrymme till att diskutera det istället för allvarligare saker är faktiskt rakt igenom cyniskt. Att jag tycker att Sverige är odemokratiskt och äckligt och att vi inte tar våra problem på allvar. Att vi har en socialminister som inte är feminist och att den här regeringen faktiskt är något som det svenska folket har valt. De har inte satt sig själva där. Det är vi som har satt dem där och vi kan ta bort dem därifrån nästa höst.
Men Rak som en pil handlar inte om det. Den handlar om mig. Det är inga åsikter, inget som jag har tänkt över. Det är bara saker som jag känner och jag har förstått att det inte är någon idé att argumentera för eller att försöka försvara saker som man känner.
Jag hoppas, från botten av mitt hjärta, att alla som hör den här skivan kommer tycka att det är en av de bästa skivorna de nånsin hört. Jag har aldrig känt mig så stolt över någon musik jag gjort som över Rak som en pil och jag ser fram emot att spela de här sångerna i trettio eller fyrtio år.
/Emil

Johnny works in a factory and Billy works downtown
Terry works in a rock and roll band
Lookin' for that million-dollar sound
I got a little job down in Darlington
But some nights I don't go
Some nights I go to the drive-in, or some nights I stay home

Matilda Berggren skriver om Rak som en pil

Jag och Emil sitter i en bil på väg till stugan i Bergslagen. Vi referenslyssnar på EP:n som släpps i höst. Emil testar alltid sin musik i den bil med stereo han sitter i för tillfället och han förklarar att just denna stereo är väldigt påkostad. Jag nickar och hummar till svar, jag tycker ändå att han brukar dra upp en frekvens som är jobbigt diskantig. Han tycker förstås att diskanten är perfekt och jag tänker på hans hörsel. Den är inte perfekt.

I alla fall diskuterar vi ändringarna som gjorts i arrangemanget och i mixen. Det låter fantastiskt. Vi pratar om vissa ämnen som låtarna berör. Jag tänker på alla kvällar vi pratat om såna saker som bara kommer från äckliga käftar på äckliga män. När jag gråtit över att det inte spelar någon roll hur eller vad man gör för vi vet att det kommer hända igen. Och han säger

- Jag vill vara den där sista hjälten, den som kommer med i tidningen för att han tillslut gav igen.

Jag tänker på när vi pratat om den girighet som verkar drabba så många. På dubbelmoralen, politiken och oengagemanget. Jag tänker på de få sekunder som ändrade allting. Från att ena sekunden vara övertygad om sina vänners lojalitet till att förstå att det inte betytt ett skit. Jag vet att jag aldrig mer ska öppna hjärtat för er, aldrig mer för er skull.

Han pratar om att han säkert kommer bli dömd för det han sjunger om. Om att folk kommer att anta att han är på ett visst sätt, men de kommer aldrig att veta varför han sjunger om det han gör. De vet inte bakgrunden.

Jag vet att EP:n började ta sin form när Emil släppte sitt album och blev arbetslös i princip samma vecka. Han skrev på heltid, om att vara utanför samhället, på det sätt man blir när man inte har några som helst planer på att sitta 9-5 på ett kontor tillsammans med David Brent-typer.

Göran Hägglund talar om verklighetens folk, de som jobbar, har (kärn)familj, villa, tar semester och här sitter vi. Emil och jag. Och vi känner oss verkligare än dem. Om än lite bortglömda. Vem för våran talan? Vi som slåss och gråter i förtvivlan på grund av regeringens oförståelse för oss som INTE vill allt det där.

Per Gessle försöker föra våran talan genom en namninsamling i DN. Han tycker synd om oss. ”Per Gessle?” tänker vi, och blir lite förundrade över varför han är emot fildelning. Han som är delägare i ett hotell och har låtar i Melodifestivalen.

Ja, vem ska föra våran talan? Ingen kommer att göra det om vi inte gör det själva. Man kan inte gnälla om man inte gör sitt bästa för att förändra. Emil har, i mina öron, skrivit om saker som är så viktiga att inte glömma och om saker som genomsyrar Moderaternas sena 00-tal. Vi kan inte glömma att vi måste hjälpa varandra, vi kan inte glömma att sträva efter jämställdhet varje dag. För vi har så långt kvar.

Han, som sitter bredvid mig i bilen, är min hjälte. Och jag är hans.

Göran Hägglund och det farliga folket

Jag har alltid varit djupt medveten om att jag och Göran Hägglund antagligen aldrig kommer hålla med varandra om särskilt mycket. Det är inte konstigt alls. Jag tycker att hans åsikter verkar ganska obehagliga men jag tänker att de tillhör det förflutna. Någonting som man kan lära sig av, fördöma och resa sig från.

Sedan kommer man att tänka på att Göran Hägglund inte bara är en konservativ dåre som ställer sig på scener och håller dråpliga tal. Han är en man med makt. En folkvald minister. En socialminister som tycker att det är en dålig sak att lära barn om könsmaktsordning. Som ser "dekonstruktionen av könen" som en destruktiv kraft som vi inte ska tvinga på våra barn och som inte har några problem med att dela upp medborgarna i två grupper: det verkliga och det overkliga folket.

Erik Svensson skrev i somras en kommentar om Göran Hägglunds tal från Almedalsveckan. Jag rekommenderar er varmt att läsa den. Det är människor som Göran Hägglund som bestämmer över era liv just nu. Försök att ändra på det, snälla.

/Emil

Overklighetens folk

Sofie Violett Pehrsson har gjort omslaget till Ingen så blå/Overklighetens folk 7" (OVF01). På lika delar galenskap, ambition och vaga riktlinjer från mig om vad omslaget ska "säga" har hon lyckats skapa något av de vackraste omslag man kan tänka sig.

Releasefest

18:e September på Kulturföreningen Pluto i Gröndal

Jag och mitt band spelar live och MFiTs Om barnen håller samma kan vi aldrig splittras har lovat att spela Oliver's Army med Costello. Och Disco! För att komma in på Pluto måste man vara medlem i Kulturföreningen Pluto, vilket man lättast blir på deras hemsida

Samtidigt passar jag på att släppa en sjutummare med Ingen så blå på ena sidan och en ny låt (ännu nyare) som heter Overklighetens Folk (dags att sammanfatta sommaren).

---

Billy Rimgard skriver om Rak som en pil:

De använder hyrespengarna för att betala notan och snubblar iväg mot dörren. Bakom ligger dålig fatöl spilld på dåliga dukar men vem har någonsin påstått att man måste bli klokare bara för att man blivit några år äldre?

Dörren öppnas och där utanför lyser fortfarande vårsolen. Vem hade kunnat tro det? Den skiner på pendlare och trafikanter som hoppas få en kvart eller två på promenad eller uteservering mellan luftkonditionerad kontorsmiljö och stuvade makaroner. Klockan borde ju vara mycket mer. Det var ju en evighet på den där syltan. Men skit samma, så länge det finns kärlek är kvällen ung.

Hemåt, kryssande mellan dem som vänder blicken från all skit som gör för ont. Köper folköl på hörnet och upp i porten. I trappan möter de honom som bor två trappor upp. Han nickar som han gör till vilken granne som helst. De som önskar att de inte drömde om rökiga loger möter honom som önskar att han vågade drömma över huvud taget. Nycklar i dörren och fram med käk och dricka. “Om pappa ringer så säg att allt går bra, jag ringer imorgon.” The Four Tops och The Chi-Lites på lite för hög volym medan tunga ögonlock faller två trappor upp. “Don’t Walk Away Renee” är världens bästa låt. Vart vill du gå? Vad vill du göra? “Älskling, jag följer en dröm och den är kvar när hela bankkontot är tömt.”

Solen har gått ner när de ramlar genom porten, ut på gatorna som står för allt de föraktar men samtidigt inte kan hålla sig ifrån. Arbetslösa odrägliga som aldrig brytt sig ett skit om karriär i staden där det ordnade är lag. Men lagen gäller inte dem. Drömmarna dör ute på vägen i kväll, bäst att hålla sig till varandra.

Doften av rökmaskin, gummisulor mot spillkladdigt golv, soul i hjärtat och strålkastarna rakt i ögonen. De är fulla och ska erkänna allt i natt men med noggrant rullad jazztobak på Marie Laveau tar det stopp. Vakter kastar ut och skrål på gatan, en knuten näve i fickan och önskan om våld. De splittras, går hemåt.

Fåglarna har redan börjat kvittra. Han säger att han gömmer sig bakom en idé och somnar utan att veta att det är han som är idén. Ett par timmar senare vaknar jag två trappor upp, borstar tänderna och äter en skål torr müsli innan jag drar på mig omatchande kläder. Jag går förbi dörren där Delfonics spelades lite för högt igår kväll, stannar upp och önskar att mitt hjärta var lika starkt, att jag brann lika klart. Och det stilla groovet som genom hörlurarna fyller mina öron när jag tränger mig in på bussen får mig att våga börja hoppas.

- Billy Rimgard, Stockholm, maj 2009